Det går en våg av styrka och kraft bland socialarbetare i Sverige

I en av ABFs lokaler på Sveavägen samlades ikväll ca 80 personer för att delta i seminariet En socialtjänst i strykklass som bloggen tidigare rapporterat om. Seminariet var ett samarrangemang mellan nätverken Gemensam välfärd, som stod för lokal mm, och Nu bryter vi tystnaden, som stod för innehållet. Seminariets syfte var att belysa socialarbetares arbetssituation i dagens Sverige, med fokus på socialtjänsten inom Stockholms stad.

Medverkande i seminariet var från vänster: MärtaLisa Tillema (vuxna/missbruk), Irma Asplund (vräkningsförebyggande/tidigare socialpsykiatri), Amin Wikman (försörjningsstöd), Katrin Öjerhag (missbruk/tidigare barn och unga) samt Ann-Marie Strömberg (hemlösa/missbruk) .

Ann-Marie Strömberg inledde med att hälsa yrkeskollegor och andra i publiken välkommen. Ett extra varmt välkommen riktade hon till den enda kommunpolitiker som valt att komma på seminariet – en inbjudan gick ut till alla politiker i Stockholms stad. Hon tackade socialborgarrådet Anna König Jerlemyr för att nätverket Nu bryter vi tystnaden blev till. König Jerlemyr bjöd på våren 2011 in socialarbetare i Stockholms stad för ett samtal kring deras arbetssituation, dit många kom och gav sina vittnesmål. Som svar fick de ”Det går alltid att effektivisera!”. Detta blev startskottet på nätverket, som därefter träffats 1-2 gånger/månad och diskuterat aktuella socialpolitiska frågor. Det är vi som socialarbetare som vet hur verkligheten ser ut, därför är det vårt ansvar att tala om detta för politiker och andra i samhället. Nu bryter vi tystnaden har lyckats nå viss medial uppmärksamhet.

Inte bättre förr, men roligare

Ann-Marie gick därefter över till att berätta om sin egen syn på hur socialarbetarnas situation förändrats under den tid hon varit yrkesverksam. ”Det var inte bättre förr,” konstaterade hon, ”men det var roligare. Då var fokus att hjälpa klienterna utifrån deras behov.” Idag är det dock budgeten som styr; budget i balans är det förhärskande måttet på vad som är ett gott socialt arbete i socialtjänsten numera. En arbetsplan är inte längre ett arbetsredskap som upprättas tillsammans med klienten, utan istället ett underlag för avslagsbeslut om den inte följs till punkt och pricka. De kommunala riktlinjerna har blivit överordnade Socialtjänstlagen (SoL), vilket gjort att den ursprungliga ramlagen glömts bort. Arbetet utgår inte längre från den.

Om hot om indraget bidrag är piskan, vad är då moroten?

Näste talare var Amin Wykman, som arbetar med ekonomiskt bistånd/försörjningsstöd. Hon inledde med att tala om att ansvaret har förskjutits från samhället till individen. Socialtjänsten lägger mer fokus på kontroll och administration som ska utföras av socialsekreterare, men borde det inte vara klienternas behov som styr? Ytterst är det en fråga om människosyn. Detta avspeglas i hur vi anser att vår välfärd ska finansieras. Amin tog också upp språkets betydelse för den allmänna synen på sociala problem. Det talas om ”bidragsberoende” – men aldrig avses väl de boende på Djursholm som finansierar sina byggprojekt och sin hemhjälp med ROT och RUT?

Amin tog upp ett antal områden där förändringar i politiken lett till det situation som socialtjänsten nu har att hantera. Bostadspolitiken de senaste 20 åren där allmännyttan har sålts ut till bostadsrättsföreningar har lett till att det finns färre lägenheter som socialtjänstens målgrupp kan få tillgång till. Socialtjänsten får ta emot allt fler hemlösa, men har inte resurserna att tillgodose dessa behov. Dessutom har de människor som ändå kunnat köpa sin lägenhet försatt sig i skuld, vilket kan ställa till problem i fall att de blir utan arbete. Genom sitt ägande har de inte rätt till försörjningsstöd. Vidare har försämringarna i sjukförsäkringen lett till ett ökat tryck på socialtjänsten. Både Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen går med vinst, men resurser har inte tillförts kommunerna. Den rådande arbetsmetoden inom försörjningsstöd är morot och piska, frågan är dock bara vad som är moroten, när piskan är det ständiga hotet att dra in bidrag?

Inget utrymme för oplanerad frånvaro, tvingas dubbelarbeta

Efter Amin talade Katrin Öjerhag som tidigare arbetat inom barn- och ungdom, och nu jobbar med vuxna/missbruk. Hon berättade att hon började sin socialarbetarbana som myndighetsutövare inom barn- och ungdomsvården. Uttrycker att det är olämpligt att nyutexaminerade socionomer arbetar med myndighetsutövning gentemot barn/unga. Komplicerade utredningar och extremt hög arbetsbelastning. Hon och hennes kollegor tvingades arbeta ständig övertid för att hinna med, dock obetald flextid. Katrin tar upp att Barnombudsmannen (BO) har riktat kritik mot Socialtjänsten för att vara en allt för osynlig aktör i samhällsdebatten kring barns situation. BO har även kritiserat socialtjänsten för att varje handläggare har för högt antal ärenden – 6-8 vore rimligt, medan minst det dubbla är vanligt.

Katrin fortsätter: Det är inte lagstiftningen det är fel på, som gör att arbetet inte blir professionellt och rättssäkert. Problemet ligger i arbetsbelastningen. Att lagstifta om max antal ärenden skulle kunna vara en lösning. I dagsläget finns inte utrymme för oplanerad frånvaro som till exempel sjukdom och VAB, då ingen annan utför ens arbete då. Vid återkomst till arbetet tvingas en göra dubbelarbete. Detta ser inte arbetsgivaren. Genom den höga arbetsbelastningen får vi mindre tid till varje klient, vilket innebär glesare uppföljningar, vilket troligtvis leder till längre och dyrare insatser. Förstår inte politiker och arbetsgivare detta?

Ett lyckat arbete är när vi inte hittar någon med hjälpbehov

Därefter talade Irma Asplund som numera arbetar med vräkningsförebyggande arbete, men tidigare har arbetat inom socialpsykiatrin. Hon har noterat att det skett stora neddragningar och ”effektiviseringar” inom socialtjänsten de senaste åren. Förut anpassades insatserna efter vilket faktiskt behov som klienten hade. Det går inte längre. I sitt nuvarande arbete upplever hon att hennes arbetsgivare anser att hon gör ett bra jobb så länge hon inte hittar någon som är i behov av insatser. Samtidigt ser hon att det under förra året vräktes ca 300 hushåll i Stockholm. Inom projektet Bostad först, som syftar till att lösa problemet med hemlöshet först, sedan eventuellt andra problem, finns endast 30 lägenheten. Irma påpekar också att det skett så många omorganisationer inom socialtjänsten att det inte går att hålla ordning på vilka enheter det finns och vad de gör. Detta försvårar samarbetet, både inom förvaltningarna och utåt sett. Hon vittnar även om att det råder vattentäta skott mellan de olika enheterna, vilket leder till att en klient måste ha en tydligt definierad problembild/diagnos för att bli berättigad hjälp, då alla enheter försöker bolla över ärendet till någon annan enhet.

Sist ut för kvällen är MärtaLisa Tilleman, som jobbar med vuxna/missbruk. ”Det är allt för få socialarbetare som är fackligt aktiva. Varför? Vi har helt enkelt inte tid” säger hon, och tillägger ”Arbetet tillåter aldrig!” Enheterna för barn- och ungdoms-, samt försörjningsstödsärenden är de med högst personalomsättning. Detta är ett tecken på en ”slit- och släng”-kultur kring anställda. Vad som dock visar sig är att i klientarbetet behövs kontinuitet. För att motivera personal att stanna kvar krävs en rad saker: bättre lön, en drägligare arbetssituation, mer kringresurser, mindre administrativt arbete och betald övertid när det behövs!

Det går en våg av styrka och kraft bland socialarbetare idag

MärtaLisa ser en våg av styrka och kraft som går bland socialarbetare i Sverige idag. De vill berätta om sin arbetssituation för att vara med och påverka och förändra. Nätverket Nu bryter vi tystnaden arbetar med just detta – hur både socialarbetare och klienter far illa i socialtjänstens anorektiska organisation. Det finns inte längre tid för reflektion, inhämtning av senaste forskningsrönen, etiska diskussioner etc som är så viktiga för det sociala arbetet. Inom organisationen finns inte längre utrymme för att arbeta med jämställdhetsfrågor eller satsa extra på kvinnofrid. Arbetsuppgifterna finns kvar, men är nu utdelade på redan existerande handläggare.

Avslutningsvis tar hon upp att vi socialarbetare inte längre är betrodda i våra professionella bedömningar. Dessa ska alltid prövas mot kostnaden för den föreslagna insatsen. Är kostnaden för hög tvingas vi ompröva vår bedömning och själva skriva avslaget till den sökande. Nyanställda anpassar sig till detta då de inte vill/vågar bråka med chefen i varje enskilt beslut. ”Vi måste kräva att våra professionella bedömningar respekteras!” En viktig åtgärd är att införa ett trainee-program för socionomer, med en längre introduktion på arbetsplatsen tillsammans med en mentor. Både traineen och mentorn ska bli avlastade i sitt arbete. Vi måste även sätta stopp för omorganisationer som enbart kommer till för att budgeten kräver det. Gör risk- och konsekvensbedömningar utifrån medborgarnas synvinkel också!

Så avslutades dagens seminarium. Tyvärr fanns inte utrymme för att ställa frågor, då det blivit en miss i bokningen. Bloggens rapport från seminariet får avslutas med MärtaLisas ord

Vi jobbar med kollektiva problem, men vi försöker lösa dem på individnivå.  Ett sådant arbete är dömt att misslyckas!

Post Scriptum

Fortsätt gärna diskussionen i kommentarsfälet! Om det inte går eller du önskar delta på annat sätt är ett förslag att använda dig av #socistrykklass på Twitter. UNder den hashtaggen samlar vi alla berättelser från socialarbetare.

När ska kraven ställas på samhället, inte individen?

Vi […] har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara. Samhället ska skapa förutsättningar och möjligheter, men för att det ska fungera måste den enskilde ta sitt ansvar. Alla ska kunna kräva sin rätt, men också göra sin plikt.

Är detta ett citat från ytterligare en av ”alliansens” hejduker? Nej, det är hämtat ut ett inlägg på DN Debatt av Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven och den ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson. Retoriken är dock den samma som den moderatledda regeringen anfört de senaste sex åren: Det är Du, lilla människa, som bär ansvaret för om du får ett jobb eller inte, om du blir sjuk, vilken vårdgivare du ska vända dig till m.m.

Valfriheten är ändamålet som helgar alla medel – eller kanske det enda medlet som leder till målet (vilket det nu är?). Det är beklagligt att de högsta företrädarna för det som ska vara arbetarklassens parti är smittade av samma individualism och valfrihetsiver. Självfallet har var och en ansvar över sina handlingar och gärningar, men att ta det resonemanget och applicera på arbetsmarknaden, sjukvården, folkhälsotillståndet, är att helt förneka den ständiga växelverkan som sker mellan individ och individ, och mellan individ och samhälle.

I sin debattartikel hävdar alltså Löfven och Andersson att det är mitt eget ansvar att göra mig anställningsbar. Vad betyder det? Vet de ens det själva? Lite förenklat kan sägas att en persons anställningsbarhet avgörs av hur bra dennes kompetensprofil matchar förekommande arbeten på arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden är som vi vet inget beständigt, utan något som förändras i rask takt. Det som idag är efterfrågad kunskap är i morgon helt blasé. Att ge individen ansvaret för sin egen anställningsbarhet blir utifrån detta att ge hen ansvar för att hålla koll på vilken kompetens som efterfrågas i samhället just nu, och dessutom kunna förutspå vad som i morgon och i nästa vecka kan vara samhällsviktig kompetens. I slutändan blir det ett effektivt sätt för samhället att avsvärja sig ansvaret för om folk blir arbetslösa – det var ju faktiskt Ditt ansvar att se till att du kunde få ett arbete!

En arbetsgivare som är bunden till ett kollektivavtal har ofta ansvar för att organisationens kompetensförsörjning inför framtiden tryggas, och att de anställda kan få rätt vidareutbildning för att passa in i organisationens kompetensprofil i det fall den kompetens de besitter inte längre behövs. Det är dags att vi medborgare tvingar fram ett kollektivavtal med samhället, med staten. Ett avtal om att kraven ska ställas på samhället, inte på individen, när det gäller att förutse vilken kompetens och vilken arbetskraft som behövs i framtiden. Där det blir tydligt att det är samhällets ansvar att se till att de människor som har svårt att uppfylla dessa kompetenskrav antingen ges förutsättning att anskaffa kompetensen, eller ges möjligheten till anpassade arbetsuppgifter eller en värdig sjuk/-arbetslöshetsförsäkring. Ett avtal som ser till alla människors lika värde och olika förutsättningar. Där all typ av mångfald betraktas som en resurs, inte som ett hot eller ett problem som måste lösas.

Förskona oss så från talet om anställningsbarhet och hårdare krav på socialbidragstagare/skolelever – det vi måste tala om är hårdare krav på samhället. Allt annat är ytterligare steg ned i den onda spiral som innebär ökad sjukfrånvaro, hög (långtids)arbetslöshet och ungdomar som saknar grundläggande utbildning.

Haiku för de utförsäkrade

försäkringskasseutlöst
sjukdom; system som
inget sväljer kastar upp

arbetsförmågeuttömd;
ingen återvinning
sorteras som ej brännbar

Ökade inkomstklyftor med ”alliansens” politik

Rädda barnen meddelade tidigare i år att barnfattigdomen är på uppgång i samhället, något som den moderatledda regeringen inte ville kännas vid. Nu står det även klart att inkomstklyftorna i samhället generellt har ökat under perioden 1991 – 2011, detta framgår av Fördelningspolitisk redogörelse, en bilaga till vårbudgetpropositionen som regeringen idag presenterade.

Det är tydligt att de som framför allt förlorar på regeringens förda politik är kvinnor och de med lägst inkomster. Medan i stort sett alla grupper i samhället ökat sina inkomster under perioden 2006-2010, dock olika mycket, har gruppen som har allra lägst inkomst (under 78 000 kronor/år) minskat sina inkomster med 1,4 %. Medan män som grupp ökat sina inkomster med 6,7 % har kvinnor ökat med 6,3 %. Enligt regeringen beror denna skillnad främst på att jobbskatteavdraget hittills gagnat män mer, då de har högre lön och i större utsträckning arbetar heltid. Regeringen när dock en dröm om att detta ska jämna ut sig framöver.

Dagens nyheter skriver:

Det är framförallt jobbskatteavdraget, eller sänkningarna av inkomstskatterna för dem som arbetar, som på ”kort sikt” ökat inkomstskillnaderna mellan de som arbetar och de som inte gör det, enligt regeringen.

Den konstaterar också att förändringarna av sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen medför att ersättningarna har minskat med mellan 6 och upp till 9 procentenheter.

[…]

Jobbskatteavdragen, totalt över 80 miljarder sedan 2006 och fram till 2010, och andra regelförändringar har gynnat männen mest, enligt den fördelningspolitiska redogörelsen. Det beror på att män tjänar mer och män oftare arbetar heltid.

Jobbskatteavdraget, eller den omvända Robin Hood-politiken, har alltså tagit pengar från de som är fattigast (de med sjukersättning, sjukpenning, a-kassa mm) och omfördelat till de som är rika och har ett heltidsarbete med bra lön. De menar att de har gjort det mer lönsamt att arbeta, vilket uppenbarligen stämmer. Vad de också har gjort är att försämra för dem som av olika anledningar inte har ett (heltids)jobb, och kanske inte heller har möjlighet att ta ett sådant.

Sett i sin helhet är siffrorna väldigt alarmerande. Under åren 1991 – 2011 har andelen som lever i relativt fattigdom – 60 % av medianinkomsten – ökat från strax under 8 % till ca 14 % nu, nästan en dubblering! Andelen av befolkningen som lever med låg ekonomisk standard över en längre period har även den ökat, och ligger nu på ca 5,5 %. Mest skrämmande är kanske att andelen ensamma mödrar som lever under fattigdomsgränsen har fyrdubblats sedan 1995, ett fruktansvärt slag mot jämlikheten. Det framgår även att avkastning på kapital blir allt viktigare i privathushållens ekonomiska utveckling. Detta gynnar självfallet de rika, kapitalstarka. I alla kategorier har de största ökningarna skett sedan ”alliansen” tog över makten 2006.

Utifrån detta borde regeringens budgetproposition vara sprängfull av reformförslag för att hejda denna utveckling och istället jämna ut skillnaderna. Så är förstås inte fallet, eftersom det är just en sådan här utveckling som ”alliansen” ser som önskvärd. Propositionen är så pass svag att Anders Borg hellre diskuterar hur oppositionens budgetförslag kommer att se ut inför valet 2014, än vilka förslag han och hans regering har idag. Just ett snyggt sätt att ta ansvar på.

Nej, egentligen summerar nog Bard det hela rätt så bra i söndagens Dagens nyheter (bild via @danielswedin):

Att leva enligt riksnorm

Två yrkesverksamma socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd (försörjningsstöd, eller tidigare kallat socialbidrag) har företagit sig experimentet att under en månad leva på riksnormen – den nationellt fastställda norm som reglerar försörjningsstödets storlek. För 2012 är riksnormen fastställd till 3840 kronor per månad för en ensamstående. De bloggar under namnet Matnorm.

Bloggförfattarna ställer sig frågan om det är möjligt att leva efter riksnormen och ändå upprätthålla en skälig levnadsnivå. I sitt första inlägg skriver de:

Idén till detta kommar från vårt dagliga arbete då vi båda jobbar som socialsekreterare inom ekonomiskt bistånd. Vi har beviljat och avslagit ansökan om ekonomiskt bistånd och har ofta funderat på huruvida klienter får sina liv att gå ihop med den strama ekonomi som det innebär att leva på försörjningsstödet. Det har den senaste tiden debatterats om fattidom i media och i debatten ifrågasätter flera aktörer om man kan vara fattig i Sverige? Att vara fattig i Sverige innebär då att leva på försörjnigsstödets nivå. Vi vill med detta projekt försöka visa i denna debatt vad det innabär att klara sig på matnormen. Vi uppmanar de som ifrågasätter om man kan vara fattig i Sverige att göra detsamma!

Bloggen uppmuntrar intitiativet. Det är viktigt att belysa det ekonomiska biståndet, som är tänkt att vara samhällets yttersta skyddsnät när alla andra försörjningsmöjligheter är uttömda, men som tack vare den moderatledda regeringens försämringar av sjukförsäkringen och a-kassan har blivit ett parallelt sjuk- och arbetslöshetsförsäkringssystem.

Liknande experiment har tidigare genomförts, bl a den vid tidpunkten uppmärksammade Fattigbloggen som drevs av Jessica Ritzén, då journalist på Aftonbladet.

En socialtjänst i strykklass, 19/4

Nätverken Nu bryter vi tystnaden och Gemensam välfärd Stockholm ordnar på torsdag den 19/4 ett seminarie på ABF-huset i Stockholm. Seminariet hålls under rubriken En socialtjänst i strykklass, där yrkesverksamma socialarbetare delar med sig av sin verklighet bakom Stockholm stads vackra målsättning om att vara ”En stad/arbetsgivare i världsklass”. Det klingar falskt när staden samtidigt lägger stora sparkrav på socialtjänstens verksamheter.

Till seminariet har stadens politiker bjudits in för att höra hur situationen runt om i stadsdelarna ser ut.

Tid: Torsdag 19/4, kl 18.00
Plats: ABF-huset, Sveavägen 44 (T-bana Rådmansgatan)

Bakgrund

Många socialarbetare upplever att det med dagens förutsättningar är svårt att följa Socialtjänstlagen och att ge klienterna det stöd de behöver och det bistånd de har rätt till. Därför bildades nätverket Nu bryter vi tystnaden, som ett tvärfackligt samarbete mellan Vision och Akademikerförbundet SSR. Nätverket har tidigare ordnat utfrågningar av socialborgarrådet Anna König Jerlmyr och oppositionsborgarrådet Roger Mogert. Mer information om nätverket finns på facebook-sidan.

Några bilder från soppkökets Stockholm (Det är skillnad på att äta ute och att äta ute)

Det rådde full aktivitet på Soppkök Stockholm under söndagen den 15e april. I Björns trädgård stod tältet uppslaget från klockan 10.30 till sent på kvällen. Runt omkring tältet samlades människor som var i behov av mat, kläder, hygienartiklar, samtal. Några kom en kort stund och gick sedan vidare, många andra stannade större delen av dagen.

Solen värmde gott över Björns trädgård och soppkökstältet större delen av dagen. Det hade en inte kunnat tro på lördagen, när en förirrad snöstorm drabbade Stockholm. Blott en kortare regnskur vid 15-tiden störde solgasset, men inte skrämde det iväg folk!

Hela dagen stod soppkarotterna på värme. Det serverades morotssoppa och potatis- och purjolökssoppa. Till det smörgåsar, juice, vatten, frukt, te och kaffe. En och annan vetebulle slank nog ner också.

Det är skillnad på att äta ute och att äta ute. Soppkök Stockholm är ett sätt att förmedla humanitärt bistånd till de personer som står längst bort från samhällets fredagsmys och vårsolens uteserveringar. Men vad det framför allt vill åstadkomma är att öppna människors - och politikers! - ögon för hur situationen ser ut i dagens Sverige.
I Stockholms län finns idag ca 8 500 hemlösa enligt Socialstyrelsen. Det är lika många som det fanns i hela landet år 1999. Den samhällsutvecklingen kan inget soppkök i världen vända. För det krävs kraftiga politiska åtgärder, och det NU!

Mer info finns på soppkökets blogg och på Twitter.

Det skakar i avtalsrörelsen

Fackförbundet Handels har tidigare meddelat att de planerar att ta ut medlemmar i strejk om de inte får igenom sina krav om löneökningar på 4,5 % (mot budet på 2,6 %) under avtaltalsförhandlingarna med arbetsgivarorganisationen Svensk Handel. Strejkvarslet berör ca 5600 medlemmar runt om i landet.

Idag ges besked från flertalet systerförbund – Byggnads, Pappers, Målarna och Fastighetsanställda – om sympatistrejker. På annat håll varslar Kommunal om konflikt gentemot Vårdföretagarna, och i förhandlingarna med Sveriges Kommuner och Landsting är läget fortsatt låst, både gällande lärare och personal inom offentlig förvaltning.

Vad som tycks vara gemensamt för samtliga arbetsgivarorganisationer är att de anammat den moderatledda regeringens ansvarsretorik. De slänger ur sig allt ifrån att facken ”dränerar välfärden” till att de urholkar förtroendet för kollektivavtalen. Facken måste ta ansvar för detta, menar de, och åberopar inte ogärna att lön ska sättas lokalt för att få en så god individuell lönesättning och -spridning som möjligt.

Vad arbetsgivarorganisationen i grund och botten vill är dock att ge arbetsgivarna lokalt lägsta möjliga tak för generella löneökningar. Deras uppfattning om ”god individuell lönesättning” är en så låg som möjligt. Därför vill de ha sifferlösa avtal. De säger att fackförbunden behöver ta ansvar, men vilket ansvar tar de egentligen för att göra sina arbetsplatser attraktiva? Vilket ansvar tar de för att minska den strukturella löneskillnaden som finns mellan mans- och kvinnodominerade arbeten?

Nej, frågan måste returneras till arbetsgivarorganisationerna. Det är inte fackförbunden som är ansvarslösa – det är de själva! En lön som går att leva på borde vara en grundläggande rättighet inom arbetslivet, och för att offentlig sektor och handeln ska ha möjlighet att rekrytera personal i framtiden måste lönerna vara konkurrenskraftiga i förhållande till andra aktörer. Visa därför att ni tar ansvar för detta, Sveriges Kommuner och Landsting, Svensk Handel m fl! Det är hos er bollen ligger.

Soppkök Stockholm 15/4

Kommande söndag, 15 april, arrangeras Soppkök Stockholm i Björns Trädgård mellan kl 12 och kl 18. Soppkök Stockholm är ett initiativ taget av privatpersoner för att dels aktivt hjälpa och stödja individer som befinner sig i hemlöshet, dels för att belysa problemet med den utbredda hemlösheten i Sverige. De arrangerar soppkök ca en gång per månad, och nästa tillfälle är alltså nu på söndag. Bloggen önskar att så många som möjligt kan vara med och hjälpa till!

Vi välkomnar alla som kan ställa sig bakom vår plattform till att hjälpa oss på det sätt man kan och vill. Hos oss finns inga krav men en hel del förhoppningar. […] Vi menar att mångfald bidrar till att göras människor mer förstående och kompetenta i att se och hjälpa varandra. Hos oss välkomnas alla oavsett etnisk, religiös, politisk, sexuell eller personlig övertygelse så länge inget av detta utgör ett hinder för det arbete vi försöker utföra. Självklart verkar vi därför i en anda som är antirasistisk, antisexistisk och antihomofobisk.

Så skriver de själva på sin blogg. Läs inlägget om söndagens soppkök för att se vad du kan bidra med. Bland det de behöver hjälp med finns saker som hygienartiklar, kläder och mat, liksom praktisk hjälp före och under själva soppköket. Framför allt önskar de hjälp från personer som pratar andra språk än svenska.

Nätverket har även en facebooksida, och på twitter gäller hashtaggen #soppköksthlm.

Vill du hjälpa till? Ta kontakt med @Foujan på twitter. Bor du inte i Stockholm och vill starta ett lokalt soppkök? Ta kontakt med nätverket och be om tips och hjälp!

Solrosuppropet, Stockholm 9/4 2012

En skara tappra kämpar samlades på annandag påsk på Medborgarplatsen i Stockholm för att delta i Solrosuppropet, årets upplaga av förra årets Påskupprop. Olyckligtvis sammanföll manifestationen med Hammarby fotbollfans traditionsenliga march till Söderstadion för säsongspremiär. Till en början omgavs därför manifestationen med sjungande, berusade fotbollssnubbar med förkärlek till pyroteknik. Det hela förlöpte dock utan större störningar för Solrosuppropets talare och övriga deltagare.

Konferencier var Carina Wellton, och trubaduren Mats Frisk underhöll med låtar av bland annat Ola Magnell och Mikael Wiehe mellan varven. Charlotte Terese Björnström, nationell talesperson och initiativtagare till Solrosuppropet, talade vackert i bilder om människor och äppelträd – hur vi mödosamt beskär träd där grenar växer fel eller dör, men inte lyckas rehabilitera sjuka människor med samma varsamhet. Anita Fredegård, socionom och själv utförsäkrad, höll ett starkt tal om vikten av att inte ge upp trots sjukdom och kränkande bemötande från myndigheter. Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesperson och riksdagsledamot för Vänsterpartiet, tog upp att Fas 3 i Jobb- och utvecklingsgarantin nu omfattar ca 30 000 personer, fler än vad som är anställda hos Posten AB respektive Volvo i Sverige. – Vi måste ställa krav på att människor ska ha en lön som går att leva på, påpekade Josefin. Övriga talare var läkarna Christer Hogstedt, Gemensam välfärd, och Jenny Fjäll, Resurs.

Manifestationen sändes live via Bambuser.